Visar inlägg från juni 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Harmoni

Det var ifjol höst som jag drabbades av en elak infektion. Jag kunde inte röra mig i sängen, hade sprängande huvudvärk och rösten försvann. Jag vet inte vilken knockout-sjuka jag drabbades av men jag är hundra procent säker att det hade att göra med stress.

I samband med det där så hade även min chef uppmärksammat att inte allt stod rätt till. Nu ska tilläggas att det inte är ovanligt att jag har problem med stress. För ett par år sedan var jag sjukskriven och jag har verkligen varit nära att klappa ihop många gånger. Min chef brukar regelbundet uppmana mig att söka för mina besvär. En av de uppmaningarna ledde till att jag under förra hösten var intagen på beteendemedicin för behandling, men knockoutsjukan tvingade mig att avbryta. Efter det skickade min chef mig i alla fall till en hälsoutvecklare som heter Åsa.

Jag har tidigare berättat om Lars Lindbergs fantastiska viktnedgång som visar att det är möjligt att göra detta. Åsa är min andra ljuspunkt som lärde mig något om mig själv. Vid första besöket hos Åsa gjorde vi tester som visade katastrofala värden och risk för diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar med mera. Om jag känner mig i dålig form nu kan jag meddela att det var 10 kilo värre då och all time high.

Men det jag och Åsa gjorde framförallt var att prata. Jag kände redan på första träffen att det här är en person jag tycker om så jag berättade ganska öppenhjärtligt om mitt liv. Det är så att jag har slitit fruktansvärt hårt på mig själv de senaste 10-15 åren. Dessa år är på sitt sätt en fin historia om att kämpa för det man tror på och vara stark, men det är också en historia om stress och sviktande hälsa. Och det av mig, den sunda, starka fotbollsspelande, smale killen. Åtminstone var det länge min självbild.

Nåväl, när jag berättade märkte jag att Åsa verkligen lyssnade. Och jag märkte att hon trodde på mig. Jag förstår naturligtvis att Åsa tar emot hundratals anställda varje år och jag har ingen föreställning om att jag skulle vara mer speciell för henne än någon annan. Men för mig var de där mötena i början viktiga.

Det är en sak att tala elände men vi talade om livet i stort. Det jag förstod där och då på riktigt, och inte bara i ord och klichéer, är att viktnedgång inte alltid handlar om resultat. Det handlar om att ha harmoni och trivas med sig själv och andra.

Jag kan tycka att säga åt en överviktig person att det "bara är att bestämma sig" att gå ned i vikt är en otacksam förenkling. Det kanske stämmer ibland vad vet jag, men för många gör det definitivt inte det. Lider personen dessutom av stress så lägger man en ytterligare sten på börda.

Jag och Åsa gjorde upp målsättningar tillsammans. Från början gick det bra och senare gick det sämre. Vi bokade in veckoträffar och det gick si sådär. Men varje gång det gått dåligt har det känts som jag svikit inte bara mig själv utan även Åsa. Och det har inte varit en bra känsla men väldig nyttig. För när jag inte tror på min egen förmåga så drabbar det faktiskt de som tror på mig för den just jag är.

Åsa brukar säga att "de på beteendemedicin är proffs", men jag tror inte det är expertkunskaper jag behövde då eller just nu. Det jag behövde var någon att diskutera mer än vikt med och som trodde på att jag kan klara av det.

Jag är skyldig dig ett tack för detta Åsa, ditt stöd har varit mycket värdefullt för att få mig att se klart igen. Jag känner mig mer harmonisk idag. Harmoni och någon som lyssnar, viktiga grejer. Återstår nu att se hur långt det räcker.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

I got a friend

Min Vasaloppskompis Mara ringde igår. Hon hade läst bloggen och var lite sugen på att cykla tillsammans. Inte mig emot! Sanningen är ju den att ju fler man kan involvera desto bättre. Maria och jag har nog samma panik inför det här vansinnesprojektet med den skillnaden att hon tävlat i skidor samtidigt som jag väger 40 kilo för mycket. Så jag tycker ärligt det är mest synd om mig.

Alla som på fejjan erbjudit sig att hänga med på en tur är naturligtvis varmt välkomna. Jag lovar inte att vara snabb men jag lovar att dyka upp. Jag har dessutom talat med systeryster om att testa att jogga lite grann ihop. Hon brukar jogga runt Nydalasjön och jag hänger gärna på(även om jag bara orkar ett par hundra meter).

Igår gick det segt att cykla på kvällen. Benen kändes ovanligt stumma men jag tog mig ut och mötes av glada leenden. Det måste vara att de tänker "omilde tid vilken cool vasaloppsåkare som susar fram här, wow!" tänkte jag. Illusionen höll tills jag kom hem och fick se att håret stod rakt upp genom cykelhjälmens hål. Måste komma ihåg att dra åt bandet så hjälmen inte glider. 249 kvar.

Kimura

I bland måste man bara skratta åt eländet. Under gårdagens cykeltur började det klia fasligt på ryggen. För att beskriva vad som hände sen så kan man väl säga som så att jag stack in handen under tröjan, men saken var den att jag valt fel arm. Följden blev att jag trasslade in mig i tröjan och lyckades göra någon typ av kimura på mig själv(liknar polisgreppet).

Det gjorde ont som fan. Samtidigt hade jag släppt en del av styret precis när jag var på väg in i ett stenigt parti så ringklockan började plinga okontrollerat. Kan inte ha sett klokt ut. Överviktig attention seeker på cykel plingar vilt medan han tränar jiu jutsu på sig själv.

250 dar kvar(tur det)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Veckorapport - besvikelse

Veckans vägning visar på -2.4 kilo för veckan som gått. I vanliga fall skulle man vara helt nöjd med detta, men inte när man går från soffläge till 22.5 mil cykel på en vecka och dessutom äter bra. Hade nog trott att det skulle vara möjligt att få en större effekt även vecka 2.

Midjemåttet har inte heller minskat vilket indikerar att större muskler nog inte kan vara förklaringen. Förbränningen av fett har helt enkelt inte varit tillräckligt stor, det kan vara så att jag behöver mer intensitet för snabb förbränning. Jag är stark i kroppen med relativt långa muskler och god grund kondition. Kanske inte 3.5 mil per dag varit tillräcklig påfrestning för att ge resultat.

Det krävs uppenbarligen andra åtgärder. Jag kommer att undersöka det här med pulver och vad det kan ge i form av fettförbränning för att snabbare kunna ta tag i joggning på allvar. I mitten av veckan kommer jag tvingas till avbrott i träningen då det blir intensivt via jobbet. Men fram tills dess fortsätter cykelträningen.

shakes och soppor

Har börjat fundera över detta med pulvershakes och soppor. Trots att jag cyklat nära 20 mil den här veckan så kan jag inte se mycket resultat kring magen. Allt det här snacket med muskler som ökar vikt och platåer gör mig oroad - men det borde väl gå bra om man förbränner upp mot 800 kalorier per dag på cykling och inte stoppar i sig mer än typ 2000?

Jag äter dessutom bra och dricker ingen läsk med socker i. Vägningen imorgon blir högintressant.

Idag blir det 3.5.

252 dagar kvar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Träningskläder

Det är något speciellt med otvättade träningskläder. Nog för att de luktar apa men de stinker också av inspiration. Mina träningskläder är min rustning som minner om svunnet slit.

Igår på midsommarafton blev den 1.7 mil. Kom hem sent efter jobb och besök hos föräldrarna så det kändes fel att cykla runt 02.00 på natten. Tar igen det idag med 3.5.

Nästa vecka går jag över till att variera mig. Ska testa sävarvägen som Leif och Gudrun ligger på om.

253 dagar kvar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

God is in the rain

Glad midsommar på er alla!

Först till Linda; jag har börjat käka kwarg, inte det godaste jag käkat. Lätt-kwarg står på menyn nu varje kväll.

Det blev en märklig upplevelse att cykla igår kväll. Slutade jobbet 21, handlade och gav mig ut i ösregn kring 22.15. Kom tillbaka genomsur två timmar senare utan att ha träffat knappt en kotte ute.

I bland får jag kommentarer om att jag kanske ska ta det lugnare eller inte pressa mig så mycket. Jag har förståelse för det, ge sig ut i ösregn är egentligen bara dumt och jag har ingen ambition att framstå som hurtbulle annat än för att peppa mig själv.

Anledningen jag gav mig ut igår handlar om att jag vet att börjas det slarvas så kommer detta inte att gå. Jag har så himla massa gånger försökt gå ned i vikt, börjat slarva och sen har det gått åt pipsvängen. Jag vågar helt enkelt inte ta chansen att det ska hända igen.

Ösregn mitt i natten är inte så kul. Men det är roligare än att slarva. Regnet är förlösande, pånyttfödande. God is in the rain.

 

Tryckluftsborr

"Nedgrusandet" fortsätter runt Nydalasjön. Slitlagret är nu lagt runt hela sjön utan särskild tillplattning. När jag cyklade igår började jag allvarligt fundera på om det var ett styre eller eller tryckluftsborr jag höll i. Det blir till att cykla en ny rutt snart om detta ska fortsätta.

Linda skriver en kommentar appropå det här med att få i sig protein. Jag ska testa ditt tips.

255 dagar kvar.

Regn, blåst och massa grus

Om jag tyckte det var segt i måndags så blev det betydligt värre under tisdagen. Ett duggregn gjorde att jag började frysa ordentligt ganska snabbt in på varv två. Värre var att fritid eller gatudriften öst på med grus och sand på gångvägen runt Nydala som ngn form av slitlager. Man verkar inte ta någon hänsyn till att pressa ihop sanden utan det ska uppenbarligen vi cyklister och fotgängare göra. Det gick därför tungt och långsamt samtidigt som alla stora uppstickande stenar gjorde att det kändes som att vara i en puckelpist. Ganska snabbt märkte jag att Pilen tappade luft i däcken vilket gjorde det än segare.

Som grädde på moset hade jag motvind och blåst på den asfalterade västra delen på väg söderut. Det gick därför väldigt långsamt igår, tog säkert 30-40 minuter längre tid än normalt.

På jobbet igår sa min nya arbetskamrat Maria att jag måste ha koll på proteinintaget. Risken är annars att jag börjar bränna muskler istället för fett. Jag förstår det men jag känner mig inte så sugen på de extra kalorier som följer av keso eller skinka. Kanske finns det proteintillskott att käka? Någon som vet?

256 dagar kvar.

Fyra långa varv

Att besegra sig själv är en skön känsla. Var på ett långt möte hela dagen och när jag kom hem var jag trött och sov en stund. Vaknade till och kände mig väldigt seg men bestämde mig för att ändå försöka cykla fyra varv runt Nydalasjön. Det är jag nöjd med för jag var verkligen inte pep alls.

Fyra varv visade sig vara riktigt långt och jag kände mig rejält matt när jag kom hem kring 23.30. Men det var en riktig seger.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Veckorapport

Har vägt mig efter första veckan. Resultatet visar på -5.3 kilo på 7 dar. Jippie!

Vågvarning dock. Vägde mig flertalet gånger då vågen ville visa annorlunda men inte mer uppåt utan ytterligare ett kilo nedåt. Whatever detta måste vara en minskning i alla fall och det känns bra. Visst skulle bli besviken om vågen helt grundlurat mig men det tror jag inte det är ju ändå en obh nordica. Jag märker att jag blivit smalare vid ryggslutet, tyvärr verkar inte mkt ha hänt kring magen.

Veckan har gått bra. Gällande maten har det blivit mycket kyckling- och falafelsallad vilket smakat gott och fräscht. I söndags gjorde jag spagetthi- och köttfärssås och den maten kändes faktiskt lite tung för huvud och kropp. Tror jag ska fortsätta med mycket sallad.

Cykelträningen har fungerat bra. Jag var stel i början av veckan men det har försvunnit bort. I söndags kändes det segt att ge sig ut och negativa tankar kom, men det gick över när jag varit ute en stund. Jag har cyklat två varv runt Nydalasjön varje dag och det har tagit lite över en timme i lätt tempo. Men det har gått allt snabbare och jag är trots viktnedgång faktiskt orolig att detta ska vara för lite. Det vore kul att lyckas hålla en hög förbränning en vecka till om det går.

Därför kommer jag nu att öka insatsen. Från två(1.74 mil) till fyra varv(3.5 mil) per dag. Blir det för tufft går jag omedelbart tillbaka till två varv då jag vet att det är kontinuiteten som räknas.

En vecka till nu. 258 dagar kvar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Loose Yourself

Eminem är bra att cykla till. Passande titel dessutom:

259 dagar kvar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tankeprocesser

Jag har någon tanke om att åtminstone en gång i veckan få äta vad jag vill. Men jag vet också från tidigare försök att gå ned i vikt att jag klarar det inte. Om jag skulle få äta och dricka vad jag vill varje lördag så är risken stor att det sätter igång massa tankeprocesser och sug om att vilja ha samma sak dagen efter. Sen börjar jag slarva och därefter går det fort och vipps rinner allt ut i sanden. Att då börja om igen är väldigt väldigt svårt och det brukar ta tid innan jag orkar försöka igen.

Samtidigt vet jag att det är i princip omöjligt att späka sig under längre tid. Därför ska jag försöka fördröja intaget av pizza och annat gott så länge som möjligt. Om jag börjar gå ned i vikt och känna att jag är på rätt väg så kanske en ät-vad-du-vill-lördag i veckan är något man kan ta för att orka i längden. Men jag tror detta är ett par veckor bort.

260 dagar kvar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det svenska stålet biter

Bilden här nedan är Pilen. Bilden blev dålig med min iphone men Pilen är i alla fall en svensktillverkad cykel från Målilla i Småland. Den är robust som kronans militärcyklar samtidigt som den har 3-växlar och är läckert svart. Däcken innehåller kevlar för att skydda mot punktering.

Cykeln är bra och häromdagen kom jag upp i den hedervärda hastigheten av en myggsväljning. Cykling är en motionsform som bränner mer kalorier än de flesta tror utan någon större ansträngning. Exempelvis är det mer effektivt att cykla en timme än promenera såvida du inte går på som en furie. Efter ett par dagar märker jag redan skillnad, jag har börjat tappa vikt. Det svenska stålet biter.

261 dagar kvar.

Lars Lindberg

Läste morgonblaskan för ett par månader sedan och fastnade för en artikel. Den handlade om 24-åriga Lars Lindberg som vägde 130 kilo till sina 187 centimeter och bestämde sig för att undvika magsäcksoperation.

Lars läste på allt om viktminskning och satte sedan igång. Han började med pulvershakes i två veckor för att krympa magsäcken. Han beskriver det som de värsta dagarna i hans liv, med ångestattacker och dåligt humör när sockerberoendet gjorde sig påmint.

Efter en vecka påbörjade han promenader två timmar varje morgon. En vecka senare unnade han sig riktiga luncher men drack fortfarande pulvershakes till frukost och middag. Lars lyckades snitta en viktminskning på 0,5 kilo/dag och efter en månad så hade han tappat 14 kilo. Han åt mat med lite kolhydrater.

Efter det började han träna hysteriskt och på en och en halv månad hade han tappat 20 kilo. Hans kompis berättade för honom att för att orka måste han unna sig något ibland. Så Lars bestämde att en dag i veckan skulle han få äta vad han ville och allt han ville ha. Den dagen blev också vilodag från träningen. Ingen alkohol drack han under hela perioden.

Efter 4 månader hade Lars gått ned 40 kilo. En trafikolycka gjorde att han gick upp ett par kilo men de är han på väg att banta bort nu berättar han i artikeln. Numera ser livet annorlunda ut berättar han när han har så mycket mer energi. Det som var tuffast var frestelsena från maten, träningen gick gallant.

262 dagar kvar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Stel och då pratar vi stel

Det blev 2 varv runt Nydalasjön igår. När jag kom hem var jag så stel i baksidalår att jag inte kunde böja mig ner. Skrämmande hur dåligt tränad jag är, det går ju inte ens fort framåt. Jag misstänker dock att däcken var lite opumpade, får skylla på det.

I morgon ska jag berätta om Lars fantastiska viktnedgång, -40 kilo på fyra månader.

263 dagar kvar.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

"Flyta på i tre mil"

Första dagen avklarad. Cyklade en timme igår, ca 1,7 mil. Var rätt fint att cykla på kvällen när solen var på väg ner över Nydalasjön. Lite stel efteråt men vad var att vänta.

Lite besviken på mig själv att jag åt en kebabrulle till middag. Var nere på stan och hungrig som en varg. Måste skärpa mig med det där, men med all cykling kan man väl säga att jag spelade 0-0 eller 0.5-0 mot mig själv igår.

Träffade Henke på ett möte. Han sa att han hört att Vasaloppet är enkelt, första tre milen flyter man bara med i kön. Kanske det men även om du kan flyta med i 3 mil så har du sen 6 mil framför dig. Det är inte kattskit. Sen så kommer tröttheten och utmattningen krypande och man börjar tänka dåliga tankar om att kliva av, särskilt vid dåligt väder.

En positiv aspekt av mitt sorgliga utgångsläge är väl att det är noll chans att jag underskattar utmaningen i alla fall.

264 dagar kvar.

Dagens video:

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den långa färden

Den 13 juni börjar jag den här osannolika resan. Målet är att stå på startlinjen i Berga by i Sälen den 4 mars 2012 och ta sig runt Vasaloppet 90 kilometer. Jag vet ingenting om skidåkning(men jag vet att det heter sko och inte pjäxa numera), har ärligt svårt att se mig själv staka mer än 30 meter utan att bli utslut, väger på tok för mycket och har noll kondis. Alltså jag är inte stark i armarna alltså och det är ju ett sjuhelsikesproblem om man ska staka 9 mil samtidigt som tekniken är usel. Lägg till det all jävla stress, för lite sömn och ingen tid så kan man ju se att det finns potential. Ok det här är väl mina svagare sidor. Viktnedgång har ju dessutom aldrig funkat förrut så vi får se.

Men nu gäller det ju att tänka positivt. På plussidan är väl att jag i allt jag gör är ganska envis. Jag är ganska bra på att harva på i med och motgång och brukar bli omnämnd som slitvarg. Men det har ju inte gällt idrott på 15 år så den här bloggen kommer icke beskriva nån osannolik framgångssaga. Men nu var det ju det här med positiva sidor. Ja det där med envis är väl egentligen det positiva. Hm.

Så här tänker jag nu: skippa skräpmat och läsk och äta regelbundet. Börja cykla cirka en timme per dag under juni-augusti. Därefter komma igång med konditionsträningen och så småningom slutet av november eller i december börja åka skidor på allvar. Det sägs att 50 mil i kroppen vore bra att ha.

Wish me luck.

265 dagar kvar.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hur hamnade jag här?

Det är inte så kul att vara överviktig. Ännu mindre så om man signat upp sig för ett Vasalopp. Vill man få detta att låta kort kan man säga att 1 mil inte är så långt och att göra det nio gånger inte låte så farligt. Vill man få det att låta långt kan man säga att det är som Umeå till Vännäs, tillbaka och sedan till Vännäs igen. Är du från Norrland förstod du liknelsen.

Men man måste vara ärlig. Jag har varit väldigt bra i mitt liv på att ta hand om andra och väldigt dålig på att ta hand om mig själv. Det har varit mycket självuppoffrande slit och lite tid till mig själv. Jag har stressat och varvat ned med dålig kost, coca cola och annat onyttigt. När knäet pajade 2001 så var jag tvungen att avsluta fotbollsspelandet. Efter det har jag snittat cirka 4 kilo per år i ökning och väger nu 40 kilo mer än normalt. Någonstans tror jag att efter ha tränat så hårt i min ungdom så var jag "träningstrött" och orkade inte börja om med träning igen.

Och, visst var det tråkigt att korsbandet gick sönder men sanningen att säga var jag otränad när det hände. Redan några år innan hade jag börjat spela mindre fotboll och gå mer på möten för att förändra världen. Det är ingen slump att det slutade med skada.

Det är inte särskilt kul som sagt att vara överviktig. Att gå ned i vikt är jävligt svårt kan jag berätta. Och även om man rent mentalt förstår att det vore roligt att kunna knyta skorna utan att känna magen mot låret så är det inte mycket värt när man varvar ned med pizza efter en stressig dag. Att inte vara lika populär hos tjejer är ju ett avbräck särskilt när jag alltid hade lätt med den biten tidigare(charm eller tur?), samtidigt uppskattar man ju de som gillar en ändå trots magen. Sen har man ju alla hälsoaspekter som högt blodtryck och annat som inte är ett plus.

Men det som har varit har varit. Förhoppningsvis är jag lite klokare nu. Ska jag vara ärlig så är väl chansen att jag lyckas åka Vasaloppet i princip minimal. Men kanske kan vägen dit i alla fall få mig att satsa lite mer på mig själv. Detta kommer bli fruktansvärt jobbigt men det finns ju några få ljus i mörkret. Jag ska berätta mer om ljuspunkterna och inspiratörerna Lars och Åsa i ett senare inlägg.

Masspsykos

Detta är egentligen en story som börjar 2007. Jag och min gode vän Maria hade bestämt att vi skulle fira vår 30-årsdag tillsammans, hon fyller år dagen innan så ett gemensamt party skulle sitta fint. I samband med det där så lovade vi varandra att samma år åka Vasaloppet så typiskt -nu-fyller-jag-30-och-måste-visa-att jag-fortfarande-är-ung-och stark. Iofs är ett löfte ett löfte men vi lyckades båda sopa det under mattan och ingen vara särskilt angelägen om att påminna den andra. Fram tills nu.

Maria träffade en ny kille, Kenneth. Kenneth är ett träningsfenomen som kan ta löprundor flera gånger per dagen. Han har åkt Vasaloppet ett par gånger och gör det på typ 5-6 timmar, första gången han åkte var han förkyld men gjorde det ändå.

Nu satt vi hemma hos Maria en kväll, med Kenneth och Marias bror Henrik när Vasaloppet kom upp för diskussion. Maria och jag berättade att vi en gång lovat varandra att åka och stämningen blev allt mer exalterad, kanske skulle vi åka det ändå? Det är här Kenneth kommer in i bilden. Kenneth tog det här till en annan nivå och gjorde verklighet av alltihop. Killen var snabb med att plocka fram laptop och började systematiskt anmäla in oss. 1500 spänn per person kostade det och Kenneth betalade själv in anmälningsavgiften för tveksamma runt bordet. Sen bokande han boende och ordnade allt praktiskt.

Jag tror ingen av oss andra egentligen fattade vad vi gett oss in på och drogs med i en slags masspsykos. Maria som tillfälligt vaknade till liv försökte åtminstone desperat föreslå "öppet spår" som hålls veckan innan Vasaloppet med icke bestämd starttid. Men (tyvärr) var jag och Henrik snabba med att förklara att det inte kändes som det "riktiga Vasaloppet" vilket jag i efterhand kan tycka är helt sjukt. Men i alla fall det blev "riktiga Vasaloppet" och nästa år smäller det. Är huvudet dumt får kroppen lida, det är jävligt sant.

Japp då kör vi

Ja jag tänkte jag skulle starta den här bloggen som ett sätt att peppa mig själv. Paniken börjar sprida sig, om drygt 9 månader ska jag åka Vasaloppet. Allt vore väl frid och fröjd om det inte vore för ett par enkla faktum;

- jag har typ 40 kilos övervikt

- tränar ingenting, är en riktig soffpotatis

- inte åkt skidor sedan mellanstadiet(nu 34)

- har inte tid att träna pga massa jobb och annat smått och gott

Utmaningen är alltså hyfsat stor. Oddsen är inte på min sida. Men det får bära eller brista. Nu gäller det att snabbt ta sig samman och fixa en träningsplan. Hur nu detta ska gå till...