Visar inlägg från juni 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Första dagen

Måndag morgon. Lite mulet ute. Idag är första "riktiga" semesterdagen för min del och det tänkte jag fira genom att återuppta träningen. Vågade faktiskt inte väga mig i fredags då resultatet skulle förskräckt så det blev censur á la sovjet istället här på bloggen. Men nytt försök att komam iform idag.

Har ännu inte gjort upp några semesterplaner och är hemma tillsvidare men det blir säkert lite resande. Jag har ingen "bucket list" på resmål men det kanske man borde skaffa sig. Att resa i historiens spår gillar jag och särskilt träffa människor som varit med om ett och annat. Det ger så mycket mer än att enbart knäppa kort på kyrkor etc som du ändå kan googla på. Shanghai med sin historia är något jag funderar på men jag tror också det kan bli en resa i Europa. Nurnberg, Comosjön i Italien eller kanske bergen i  Schweiz.

Helgen var strålande med trevligt sällskap i dagarna tre. Fått skratta mycket och det behövde jag. Känns också skönt att träffa fina vänner och få perspektiv på tillvaron och viktiga samtal om relationer och samvaro.

Relationer blir jag nog aldrig klok på. Lika lite som jag har tid med butiksbiträden som beter sig oförskämt lika mycket förfäras jag över vad folk gör mot varandra. Människor säger en massa de inte menar och sårar sin omgivning av bara farten. Hur orkar folk vara så svekfulla mot andra hela tiden undrar jag ofta när historier berättas. Kalla mig konservativ men visst är det väl bedrövligt hur det är? Nån måste väl fortfarande tro på kärleken och jag väljer att göra det. Tillit och kärlek utan småaktighet och falskhet. När blev det passé?

Semester!

Som en del märkt har bloggen haft uppehåll ett tag. Jag har haft en rejäl svacka och gått upp en hel del. Det är ledsamt men inte förvånande då jag vet vad triggern är. I politiken så ligger alltid mötena tätt i juni då aktiviteten avtar efter midsommar. Mycket där att hinna med i kombination med stress och lite less på att hålla upp trycket i viktkampen blev för mycket. Slarvet kommer och blir lätt en vana. Vipps så står man där igen och måste bryta ihop och komma igen.

Idag är förresten min första semesterdag. Har inte bestämt vart jag vill åka på semestern ännu men jag vet att jag kommer att träna en hel del. Det blir bloggande, så håll utkik! :-)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Veckorapport

Veckan visar att jag gått upp +0,4 kilo denna vecka. Det är precis som förra veckan väntat men mindre än jag trodde. Det som håller igen viktökningen är att jag transporterar mig väldigt mycket på cykel och det håller kilona i schack.

På ett sätt är det i bedrövelsen hoppingivande då jag nu kan säga ganska säkert att håller jag bara igen lite grann mer på all god mat jag äter så kommer jag kunna gå ned igen. Förhoppningsvis blir den här veckan bättre och jag äntligen kommer mig upp ur den här svackan.

Helt klart är att det bästa jag gjort var att skrota bilen och börja cykla istället.

You live for the fight when that's all that you've got

Har inte skrivit på ett par dagar på bloggen. Det har varit fullt upp med allt annat. Det är fortsatt usel kosthållning som gäller. Men cykeln går fram och tillbaka till stadens centrum så en hel del vardagsmotion blir det. Pippi Långstrump tog dessutom med mig på promenad häromdagen längs Bölesholmarna så helt hopplöst har det inte varit.

I måndags var jag hembjuden till ett par som ville berätta något för mig. De ville berätta sin historia om hur skyddsnäten kan slå och lämna människor i sticket.

I två och en halv timme sitter jag på deras soffa och lyssnar på deras historia. De berättar lugnt för mig om hur det är att leva på försörjningsstöd, samtidigt som depressionen slår till och man är maktlös mot samhällets krav som inte går ihop. Försäkringskassan och arbetsförmedlingen knäcker människor som vill göra sitt bästa. Det är inte vackert.

Jag sitter där och lyssnar. Det är blandade känslor. Å ena sidan en tacksamhet att två personer jag inte känner på djupet är så modiga att man vågar öppna sig så här. Det är starkt och samtidigt befriande. Jag är färdig med ytligheter  och den där urbota korkade artigheten. Det står mig upp i halsen, jag uppskattar allt mer människor som vågar säga som det är. Därför jag heller antagit utmaningen på facebook om att skriva tre positiva saker. Snarare skulle jag vara med och skriva tre saker om hur livet verkligen är. Det skulle jag vilja se folk pyssla med.

Men å andra sidan känner jag kraven på mina axlar. Jag vill göra något och jag frågar vad jag kan göra. Lyssna kommer svaret. Bara lyssna. Det svaret ger mig ingen ro. Jag vill göra något, men det är en naiv tanke då jag inte har en aning om  detta.

I slutet av samtalet vänds spelbrädet.
-Du gör så mycket bra, men du verkar inte betrakta det som det är värt någonting? Får jag frågan.

Jag avleder frågan så gott jag kan. Men när jag går hem tänker jag länge på det. Ibland är det enkla att klättra de högsta topparna och det svåra att ta hand om sig själv och sin hälsa. Det finns mycket att säga om det. Och mycket återstår att göra.

0 kommentarer | Skriv en kommentar